Nyligen läst: ”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson

Jag tycker att det kan vara lite läskigt att ta itu med en bok som blivit riktigt tokhyllad. Det är så lätt att smittas av förväntningarna och bli styrd i sina tankar. ”Brun flicka drömmer” av Jacqueline Woodson har – milt uttryckt – blivit höjd till skyarna. Innan jag började läsa den här boken så tvekade jag lite – dels pg a hyllningarna men även pg a att den är skriven på fri vers. Skulle jag klara av det? Det är ett helt nytt sätt för mig att läsa (eller nytt och nytt…jag har ju läst dikter men…). Åh, vad glad jag är att jag inte lyssnade på mina farhågor!!

Jacqueline Woodson har skrivit ett trettiotal böcker och har vunnit många priser för sina verk. 2018 tilldelades hon ALMA-priset, är läsambassadör i USA (2018-2019) och har valts till Barack Obamas ”O” Book Club.

Woodson ger oss en skildring av sin uppväxt i South Carolina och i New York samt ger en bild av hur det var att växa upp som svart flicka i USA på 1960- och 1970-talet. ”Brun flicka drömmer” är en bok om sökandet efter tillhörighet, segregation och om rasism. Boken ligger verkligen rätt i tiden med tanke på Black Lives Matter-rörelsen.  Jag har valt att ta med hela texten (samt har skrivit av den precis så som den är upplagd) som finns på baksidan av boken eftersom den säger en hel del om hur vackert språket är:

Text från bokens baksida:
”När jag hör ordet
revolution
tänker jag på karuseller
med vackra hästar
som snurrar runt som om de aldrig kommer att stanna och jag
som väljer den lila varje gång, klättrar upp på den
och sträcker mig mot den gyllene ringen, medan musiken spelar.

Revolutionen kommer alltid att pågå.

Jag vill skriva ner det här, att revolutionen är som
en karusell, att historien alltid skrivs nån annanstans. Och kanske är vi en kort stund
en del av historien. Och sen är åkturen slut
och det är inte längre vår tur.

Vi går långsamt mot parken där jag redan kan se de stora gungorna, de är tomma och väntar på mig.

Och när jag skriver ner det kanske jag ska sluta så här:

Jag heter Jacqueline Woodson
och jag är redo för den här åkturen.”

Omdöme/Tankar:
”Brun flicka drömmer” räknas som ungdomsbok men jag tycker definitivt att man kan vara äldre och ändå uppskatta den. Det är en memoar som är skriven på fri vers. Det är lite som att läsa långa dikter vilket, som sagt, är väldigt ovant för mig.  Jag tycker väldigt mycket om den här boken! Den har ett underbart språk, en gripande handling och ger många insikter. Jag skulle gärna vilja gå med i en bokcirkel och diskutera den med andra. Läs den!!

Är ni nyfikna på vad andra tycker om boken? Några av de som skrivit/sagt om den är dessa: Kulturnytt i P1, Aftonbladet samt och dagarna går.

Utkom: 2018
Antal sidor: 334

Nyligen läst: ”Bara ett barn” av Malin Persson Giolito

Jag insåg för ett tag sedan att jag inte läst någon deckare/thriller på väldigt länge – så varför inte hugga tag i en? Valet föll på ”Bara ett barn” av Malin Persson Giolito. Jag har varit nyfiken på hennes böcker länge och det här blev alltså min första bok av henne.

Malin Persson Giolito fick sitt stora, litterära genombrott med rättegångsthrillern ”Störst av allt” som kom 2016. Framgången med boken blev så stor att den är på väg att bli tv-serie – Netflix första svenska originalserie.

”Bara ett barn” är den första romanen om advokaten Sophia Weber och det finns två till i serien: ”Bortom varje rimligt tvivel” (del 2) och ”Processen” (del 3).

Handling/Text från bokens baksida:
”Alex Andersson är en märklig unge. Han hamnar ideligen i nya slagsmål och har svårt att koncentrera sig i skolan. Han pratar knappt och säger han något så svär han bara. En dag upptäcker hans lärare fyra stycken stora sår på Alex arm och slår genast larm. Hon börjar misstänka att allt inte står rätt till i hans hem.
Misstankarna tas på största allvar och polisen inleder en brottsutredning. Sophia Weber, delägare i en liten advokatbyrå i Gamla stan, utses till Alex advokat. Det som till en början verkar vara ett rutinärende växer sig snart till något mycket större.”

Omdöme/Tankar:
Jag skulle inte kalla den här boken för en deckare…mer en kriminalroman. Jag får en känsla av Malin Persson Giolito är väl insatt i hur advokater, socialtjänst och polis arbetar i sådana här fall. Hon är utbildad jurist, så det är ju inte helt otänkbart. ”Bara ett barn” är en gripande skildring av hur illa (och bra) det kan gå.. Väcker funderingar kring barn som far illa – hur ser man tecknen, hur vet man när man ska slå larm osv. Jag tycker att det här är en helt ok bok men det känns som om jag borde ha blivit mer engagerad än vad jag blev.

Är ni nyfikna på vad andra tycker om boken? Några av de som skrivit om den är dessa: GP, Kulturbloggen och Lottens Bokblogg.

Utkom: 2010
Antal sidor: 372
Genre: Kriminalroman

Nyligen läst: ”Våran hud, vårat blod, våra ben” av John Ajvide Lindqvist

Ombyte förnöjer! Nu kände jag att det var dags att ta en paus bland feelgood-litteraturen och att återvända till en favoritgenre – skräck.

John Ajvide Lindqvist är en av Sveriges största inom genren (kanske den mest kända?) och han har skrivit ett flertal noveller och romaner. Några exempel är ”Låt den rätte komma in”, ”Människohamn”, ”Lilla stjärna”, ”Pappersväggar” och ”Hanteringen av odöda”. Under hösten 2018 kommer hans film ”Gräns” ha biopremiär.

I ”Våran hud, vårat blod…” finns ett antal skräcknoveller och däribland titelberättelsen. Den nominerades till British Fantasy Award för bästa novell och författaren själv har sagt att han anser att den är det otäckaste han skrivit.  Boken avslutas med kortromanen Tjärven som tidigare endast funnits tillgänglig som e-bok, samt ett nyskrivet efterord. Ett flertal av berättelserna har tidigare varit publicerade i brittiska och amerikanska antologier och det här är första gången som de presenteras på originalspråk.

Handling/Text från bokens baksida:
”Våran hud, vårat blod, våra ben är en samling skräckberättelser som utspelar sig i ett samtida Sverige precis utanför vårt synfält.
Ett barn står natt efter natt i Finlandsfärjans för och spejar ut mot havet, väntar på något. En långtradarchaufför med en blodig hemlighet plockar upp en liftare med misstänkt lite bagage. En kvinna gifter in sig i en rik familj som betalat ett högt pris för sin framgång. En hel by bär skuld för det som en gång hände med Aylin. Nu börjar hennes hår dyka upp igen.”

Omdöme/Tankar:
Jag har läst flera av John Ajvide Lindqvist böcker och alltid tyckt om hans språk – det gör jag när det gäller ”Våran hud, vårat blod…” också.

Det är första gången jag läser en novellsamling och jag upptäcker, till min glädje, att jag gillar det.  Dock funderar jag på om alla noveller var lika bra i den här boken? Jag tror inte det…i vissa finns det något som stör mig men jag kan inte riktigt förklara varför. De är lite ojämna tycker jag. Och en annan sak – det vore intressant att veta varför är en ganska så stor andel av kvinnorna i novellerna är gravida. Är det ett klassiskt grepp inom skräcklitteratur? Jag gillar att han blandar in svensk folktro.

”Våran hud, vårat blod” avslutas med kortromanen Tjärven och den är bra men jag tycker nog att den kunde ha kapats lite.  Om jag måste välja ut två noveller att puffa lite extra för så blir det ”Speciella omständigheter” och eventuellt titelberättelsen. Rent generellt så är jag lite besviken – Lindqvist har skrivit bättre böcker (även om den här absolut inte är dålig).

Är ni nyfikna på vad andra tycker om boken? Några av de som skrivit om den är dessa: GP, Litteraturmagazinet och Tentakelmonster.

Utkom: 2016
Antal sidor: 336
Genre: Skräck