Kategori: Blyklumpar

Mänskligt eller fånigt?

Är trött på att vara stressad och orolig hela tiden. Denna förbannade känsla av otillräcklighet – kommer jag någonsin att slippa den? Att alltid känna: ”nu kunde jag ha gjort bättre”, ”jag är inte tillräckligt rolig, intressant, spontan, intelligent”, ”hur ska det gå med det och det och det?”, ”om jag gör så vad ska den/de personen/personerna tycka då?”…. I a l l a lägen, h e l a tiden! Så patetiskt och framförallt jobbigt! Blir så trött på mig själv. Vill inte vara en sådan person. Då och då inser jag att mitt tankesätt är orimligt, lyckas tänka om och bryta mitt beteende men jag önskar att det hände oftare. Det var värre när jag var yngre så nog har jag kommit en bit på väg men…

Jag tror att jag är oförmögen att bara vara ”här och nu” till 100 %. Trist som f-n.  Är alla sådana? Mina tankar befinner sig nästan alltid i dåtid och framtid – inte i nutid om ni förstår vad jag menar. Eller mja..nu kanske jag överdriver lite. Det finns naturligtvis stunder när jag njuter och är lycklig i hela själen..men ändå. Jag tvivlar på att jag någonsin blir nöjd – ska jag finna mig i att alltid vara lite missnöjd (oftast med mig själv)? Att jag kanske är en sådan person? NEJ är mitt spontana svar – men vad gör man om lösningen inte är uppenbar? Om det är svårt att reda ut e x a k t vad missnöjet handlar om? Misstänker att det mesta handlar om mig själv och mina rädslor.

Är livrädd för att vakna upp en dag och upptäcka att allt liksom är försent! Har så många drömmar…men ofta är de så diffusa…eller så upplever jag dem som omöjliga att kombinera med varandra! Åtminstone känns det så i min hjärna. Så vad vill jag med mitt liv? Jag vill gifta mig och få barn (tror jag), bo i ett underbart hus (gärna i lite äldre stil, rött med vita knutar), ha en liten trädgård, en hund kanske, en massa vänner, en spännande/rolig hobby, ett stimulerande jobb (som jag dessutom ska vara bra på), ha tid och ork att festa, resa till spännande resmål/upptäcka världen, bli smal och spänstig (helst utan ansträngning hrrrmmm) etc. etc. Listan kan göras lååång. Kanske är det inte så omöjliga drömmar – jag vet inte.

Jag är kanske dramatisk och det kan hända att jag tänker annorlunda om ett par dagar. Ibland är det skönt att skriva ner det man tänker på, få distans och med lite tur upptäcka vad som är vettigt och vad som är galet.

Hmm, trodde att jag skulle skriva ett långt och känsloladdat inlägg om Socialstyrelsens nya rekommendationer kring sjukskrivningar men det får bli en annan gång…

Flytväst någon?

Jag känner mig så nedstämd och oengagerad. Orkar inte med någonting alls nu. Försöker fejka men det går inte. Känner mig trängd, nedtyngd och trött. Skulle helst vilja gå hem, krypa ner i sängen och sedan ligga där under täcket.

Varför är allting så j-a jobbigt jämt? Kan någon tala om för mig hur jag ska bära mig åt för att slippa all ångest och oro – när det finns så mycket att vara orolig för?

Borde vara glad över att det är midsommar i morgon och att min semester börjar snart…men icke. Får en klump i halsen när jag hör alla andras planer.. Känner mig ensam och i vägen. Vill bli omhändertagen, peppad och känna mig värdefull. Att jag skulle ha något att bidra med.  Orkar inte låtsas vara stark längre.

Sjunker

…kämpar för att hålla mig kvar över ytan men jag vet inte om jag orkar hålla mig uppe länge till. Så fort jag lyckats ta några simtag dras jag nedåt av tyngder som skapats av mig själv eller av trista omständigheter. Önskar att jag hade en livboj. Hur ska man kunna hjälpa andra när man inte är så stark själv? Försöker hitta sätt att hantera allt besvärligt som tycks inträffa igenochigenochigenochigen…men jag vet inte..än så länge går det sådär.

Jag vet att jag har ofantligt mycket att vara tacksam över och att jag har saker att se fram emot men… jag vill ju bara bli kramad, få höra att allt kommer att ordna sig och slippa vara så ängslig och stressad jämt. Vill känna mig behövd – att jag spelar roll.

I´m the worrying kind

Ja det är jag faktiskt. Just nu är jag i ett skede där jag funderar över om jag ska bekämpa detta faktum – eller acceptera det och försöka lära mig att leva med det. Svårt. Har ganska så nyligen införskaffat en bok med titeln ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” (av Anna Kåver). Eftersom jag är en sporadisk bokläsare så har jag inte kommit så långt ännu, men den handlar om acceptans och att inte föra krig med sig själv. Vi får se om den ger mig något.

Jag tror att jag mår lite bättre idag..än så länge i allafall. I gårdagens inlägg antydde jag att jag är frustrerad över min jobbsituation. Funderar ständigt på vad jag kan göra för att förbättra saker och ting. Det är sannerligen inte lätt att komma fram till något! Man ska aldrig låta någon sätta sig på en men… att leva efter detta motto är inte så enkelt som man kanske kan tro.

Igår beslöt jag mig för att ta ett snack med min chef..men ville förbereda mig tills på måndag. Detta förändrades idag. Är nog tvungen att prata med honom idag. Det knyter sig i magen och jag mår illa! Jag vill så gärna vara trygg i mig själv och känna självförtroende i saker som jag faktiskt kan men jag gör inte det!

Update 11:38

Kommer förmodligen att prata med chefen på tisdag. Vet inte om det är någon idé men jag hoppas att jag lyckats samla mod och någon sorts självförtroende tills dess.

Bad day

Idag vaknade jag i ett sinnestillstånd som jag inte lyckats ta mig ur ännu och det känns tungt.

Jag tycker att jag mått så mycket bättre ett tag nu – är det på väg att vända?Känner mig sorgsen, bitter, överflödig, fet och i vägen. Hatar de många orättvisor som förekommer på mitt jobb – och jag hatar att det inte går att göra något åt dem. Känner mig frustrerad över allt jag vill förändra med mig själv och som jag inte riktigt orkar ta tag i. Trött på att saker och ting ska kännas så….osäkert. Man tror att allt är frid och fröjd (äntligen) och så händer något…igen. Svårt att vara stark och hålla inne…när man känner sig liten inombords. Söker konstant vägar för att komma till ro med mig själv….men skulle nog behöva en karta och en kompass. Vill mycket men inget konkret känns det som ibland.

Hoppas innerligt att jag har en helt annan inställning till livet imorgon. När jag kommer i sådana här sinnesstämningar är det jobbigt att inte kunna ta paus från sig själv och allt som snurrar omkring inuti.