Nyligen läst: ”Skumtimmen” av Johan Theorin

Nyligen läst: ”Skumtimmen” av Johan Theorin

9170015805När jag tänker på vilka böcker jag läst det senaste halvåret så inser jag att jag verkar ha snöat in på deckare, kriminalromaner samt skräcklitteratur. Undrar vad det kan bero på? Det är absolut inget fel med att läsa böcker i dessa genrer…förutom att det är lite ”bekväm” läsning (enligt min mening). Vad menar jag med det? Jo, att man fångas snabbt och att det ofta (inte alltid) går ganska så snabbt att läsa. Fast å andra sidan – i perioder kanske det är just den sortens läsning man (i det här fallet jag) behöver?

Jag läste ut ”Skumtimmen” av Johan Theorin för ett tag sedan men det har inte blivit av att jag skrivit om den. Nu är det dags.

Det här är Johan Theorins debutbok och den utgavs 2007. Han har även skrivit böcker som ”Nattfåk” och ”Blodläge”. Theorins berättelser utspelar sig till stor del på norra Öland och han skriver följande på sin hemsida: ”Målet är att skriva en roman för varje öländsk årstid – en Ölandskvartett där vädret och stämningarna i landskapet påverkar personerna i berättelsen”.

”Skumtimmen” har filmatiserats och visades på svenska biografer 2013. Filmen är regisserad av Daniel Alfredson och karaktärerna spelas bl a av Lena Endre, Tord Peterson och Johan Sundlöf.

Handling/Text från bokens baksida:
”En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten, innehållandes en liten pojkes sandal.
Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann. Men kan han ändå ha något att göra med Julias sons försvinnande?  Är det han man sett vandra på det öländska Alvaret i skymningen, i skumtimmen?”

Omdöme/Tankar:
Jag har inte så mycket att säga om den här boken. Den är spännande men efter att ha läst Gillian Flynns böcker så kanske jag har blivit lite bortskämd. ”Skumtimmen” är en bra bok men den griper inte tag i mig lika mycket som t ex ”Mörka platser” (av Flynn). Nåväl.

Vad gillar jag med Theorins bok? Han är verkligen skicklig på att skildra miljöer och stämningar. Jag kan nästan se Alvaret framför mig när jag läser och Julias sorg är väldigt fint beskriven. Ett annat plus är att jag fortsätter att undra vad som egentligen hände lille Jens. Om jag ska vara lite grinig/kritisk så tyckte jag att boken var lite seg ibland och känner nog att vissa beskrivningar hade kunnat kortas ned. Sedan kommer vi till slutet. Det var oväntat och det gillar jag men…var det trovärdigt? Jag vet inte…

Jag har bara läst två böcker av Theorin och det är ”Skumtimmen” och ”Sankta Psyko”. Nu slår det mig att jag läst första och sista boken i Johan Theorins kvartett och jag hoppas att det inte är en nackdel. Det borde inte vara det eftersom det är olika personer i alla böckerna. Jag uppskattade ”Skumtimmen” men fångades mer av ”Sankta Psyko”. Vill jag läsa fler böcker av Theorin? Absolut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: