Sötnos

Älsklingen mår fortfarande inte bra. Den lille stackaren! Kunde inte låta bli att ringa honom under lunchen. Han är för söt! Vi har inte setts sedan i fredags morse så dessa ord värmde extra mycket: ”Jag längtar efter dig så in i helvete”. Pluttis – det kom direkt från hjärtat!

Ensam hemma

..och det är såå varmt. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och mitt huvud känns som om det vore fyllt av trögflytande kola. Tankarna släpar sig fram, jag flämtar och funderar på att ta dagens andra dusch. Jag har öppnat flera fönster men det förändrar ingenting. Älsklingen befinner sig hemma hos sin far. De stackarna anfölls av ngn sorts magsjuka/influensa i fredags – vilket suger när det än inträffar men när det är typ 30 gradig värme…ja inte blir det lättare!

Önskar att jag gjort ngt vettigt denna helg men icke. Kunde ju ha passat på att plugga på Uppsatsen men.. surprise surprise…än så länge har inte en rad skrivits. Fan. Sist jag skummade igenom den upptäckte jag ju -till min förvåning och lättnad – att den faktiskt inte är så dålig som jag intalat mig o c h att det inte är så gräsligt mycket kvar på den. Tja…förutsatt att jag inte ändrar mig och totalsågar det mesta av den – igen. Jag vill verkligen bli färdig och det börjar kännas pinsamt att jag inte är klar..men aaaaarrrrrgggggghhhh.. Istället för att jobba med Uppsatsen tränger jag som vanligt undan ångestkänslorna den orsakar och låter dem ligga och gnaga djupt inom mig. Fullständigt obegripligt och inte ett dugg logiskt.

Tillbringade ca 2 timmar framför tv:n igår och såg The Village. Jag hade inga stora förhoppningar men tänkte ”Joaquin Phoenix är ju med och han är ju nästan alltid bra” så jag sjönk ner i soffan med en kall Red Stripe (jamaicansk öl) och såg filmen. Suck…kanske var jag på fel humör men jag tycker den var rätt trist. Välspelad (överlag) och snygg men…jag  rekommenderar den inte. Däremot blev jag glatt överraskad av den nya argentinska thrillerserien ”Epitafios – besatt av hämnd”. Den är mörk, snyggt gjord och riktigt otäck. Hoppas att jag törs fortsätta se den (är ganska så äckelmagad)!

Har äntligen tagit mig tid att komma in i ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson. Älskar att läsa men gör det alldeles för sällan och alldeles för sporadiskt. Vad jag tycker om boken än så länge? Den verkar lovande!

Tillgänglighet

En arbetskamrat till mig fick erbjudande om jobbintervju i förra veckan – till ett jobb hon inte ens sökt. Det enda hon gjort var att lägga ut sitt cv plus en presentation på Arbetsförmedlingens hemsida. Visst blev jag glad för hennes skull men – hemsk som jag är – blev jag avundsjuk och tänkte en mängd rätt omogna och dumma tankar. Som: ”varför är det ingen som kontaktar mig om sånt – jag har ju registrerat cv m.m. oxå?!”, ”vad har hon som inte jag har” osv. osv. Nej jag är inte stolt över att känna så! Efter att ha brottats med dessa känslor o c h mitt dåliga samvete (över att ens tänka sådana tankar) bestämde jag mig för att kolla in vad jag egentligen har för uppgifter hos AMS. För det första – mitt cv har aldrig varit tillgängligt för potentiella arbetsgivare (eftersom det inte varit komplett). För det andra – jag hade inte fyllt i hur och hur ofta jag vill veta om några förfrågningar kommit in!!! Dessa saker är åtgärdade nu. Inte för att jag vågar hoppas på att det kommer resultera i något men…chansen är ju liite större nu. Känner mig rätt fånig.

Helgen har varit ganska lugn (inte så överraskande kanske). I lördags åkte älsklingen o jag till Visko . Jag hade uppenbarligen förträngt att det var dagen efter löning – för my god vad mycket folk! En massa tanter som stod i vägen och en helt sjukt lång kö mötte oss när vi kom in. Jag hittade ett par härliga ballerinaskor i canvas (röda med vita prickar) + ett par fina gummistövlar. Tack och lov hade kön minskat kraftigt när jag skulle betala.

Det blev inget mors dagsfirande eftersom lilla mams är förkyld. Lilla stackaren! Eventuellt blir det ett försenat firande till helgen.

När ska jag skärpa mig?

Jaha, så har man gjort det igen. Trängt undan förståndet och fallit för frestelsen. Nu sitter jag här..lätt illamående och med ett stegrande dåligt samvete. Det har just varit rast här på jobbet och vi blev bjudna på tårta. Någon har tydligen fått nytt jobb och skulle firas av. Tre frestande tårtor av olika slag hade ställts upp på ett bord. Valde jag omsorgsfullt och tog en liten bit från e n av tårtorna? Icke. Jag tog en ”liten” (vad som nu definieras som liten) bit av varje! Faan.  Jo de smakade bra men nu har jag ångest. Tittar ner på min runda mage och min kurviga kropp och bannar mig själv. Fan.

What kind of girl are you?

Är kanske lite uttråkad men kunde inte låta bli att göra detta test som finns hos Blogthings En rätt kul sida faktiskt!


You are a Rocker Girl!

If you don’t have musical talent, you’ve got a talent for picking out great CD’s.Music rules your life – and you’ve got the best MP3 collection of anyone you know.Many guys find you intimidating, but a select few think you’re the catch of a lifetime.Start hanging out in more used record stores, and you’ll find love with a fellow rocker!

What Kind of Girl Are You?

Ålder etc.

Igår blev jag tillfrågad om jag fyllt 18 eller ej… ”Eh, ja jag har fyllt 30” blev mitt vilsna svar. Det är mycket som känns skumt med detta… Nummer 1 – inte faan ser jag ut som en 18-åring längre!! Eller? Nummer 2 – jag blev förvånad över min reaktion. Jag kände mig varken sur eller smickrad..bara vilsen. Nummer 3 – bör jag ha passerat den där gränsen då man blir glad över att bli uppfattad som yngre än vad man är (är ju 30 nu)?

Jag tror att jag (sedan rätt länge) lider av en blandning av åldersnoja och åldersvilsenhet (om det nu finns något som kan kallas så). Hur ska man känna sig när man är 30? Vuxen? Är man fortfarande ung? Bör jag känna panik över att jag inte är riktigt mogen för vissa saker (som jag fått för mig att jag bör vara mogen för vid det här laget)? Tja listan kan göras ännu längre.  

Får nog fortsätta fundera över detta och återkomma i ett senare inlägg…

Segt

I år har jag ansökt om att få semester vecka 27, 28, 29 och 30. Det är bara 6 veckor kvar – och jag har fortfarande inte fått bekräftat om jag får som jag vill!! Det suger som fn tycker jag! Hur svårt kan det vara?! Antingen så går det eller så går det inte! Att de s k lönesamtalen inte ägt rum ännu suger oxå förövrigt..

Helgen har – som vanligt – varit stillsam. I fredags tog älsklingen och jag en sväng till Systemet och sedan invigde vi vår nya elgrill. Vad gott det är med en grillat kött och rött vin!  Mumma.

Under lördagen besökte vi Blomsterlandet och inhandlade vackra blommor till vår balkong. Efter en stunds vånda föll valet på vita margeriter och mörklila petunior. Vi planterade dem när vi kom hem och det ser ut att bli riktigt fint! Nu fattas det bara att få tag i ngn fin växt (i vacker kruka) att ställa på balkonggolvet samt en tjusig vaxduk att lägga på vårt trista balkongbord. Kvällen spenderade vi hos älsklingens pappa där vi mumsade på tacos.

   

margerit

  

Million Bells

Tja vad har hänt annars? Jag har strukit en hel del kläder och ääntligen röjt bort saker ur garderoberna (de har ju ”bara legat där i snart 1 år”).

Ett telefonsamtal…

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig alldeles varm om hjärtat och luddig i kanterna… Först var det alldeles tyst…sedan hördes ett litet ”Hej!” och jag förstod vem det var. Syrrans lilla W ringde för att bjuda mig och älsklingen på hennes 3 års kalas på lördag! Man blir ju alldeles…knäsvag. Mosters lilla gullunge!! Tänk att hon blivit så pratsam! Jag hoppas verkligen att jag mår så pass bra (är krasslig) att jag kan gå – är så förväntansfull över hur hon ska reagera på vår present!

Sjunker

…kämpar för att hålla mig kvar över ytan men jag vet inte om jag orkar hålla mig uppe länge till. Så fort jag lyckats ta några simtag dras jag nedåt av tyngder som skapats av mig själv eller av trista omständigheter. Önskar att jag hade en livboj. Hur ska man kunna hjälpa andra när man inte är så stark själv? Försöker hitta sätt att hantera allt besvärligt som tycks inträffa igenochigenochigenochigen…men jag vet inte..än så länge går det sådär.

Jag vet att jag har ofantligt mycket att vara tacksam över och att jag har saker att se fram emot men… jag vill ju bara bli kramad, få höra att allt kommer att ordna sig och slippa vara så ängslig och stressad jämt. Vill känna mig behövd – att jag spelar roll.