What kind of girl are you?

Är kanske lite uttråkad men kunde inte låta bli att göra detta test som finns hos Blogthings En rätt kul sida faktiskt!


You are a Rocker Girl!

If you don’t have musical talent, you’ve got a talent for picking out great CD’s.Music rules your life – and you’ve got the best MP3 collection of anyone you know.Many guys find you intimidating, but a select few think you’re the catch of a lifetime.Start hanging out in more used record stores, and you’ll find love with a fellow rocker!

What Kind of Girl Are You?

Ålder etc.

Igår blev jag tillfrågad om jag fyllt 18 eller ej… ”Eh, ja jag har fyllt 30” blev mitt vilsna svar. Det är mycket som känns skumt med detta… Nummer 1 – inte faan ser jag ut som en 18-åring längre!! Eller? Nummer 2 – jag blev förvånad över min reaktion. Jag kände mig varken sur eller smickrad..bara vilsen. Nummer 3 – bör jag ha passerat den där gränsen då man blir glad över att bli uppfattad som yngre än vad man är (är ju 30 nu)?

Jag tror att jag (sedan rätt länge) lider av en blandning av åldersnoja och åldersvilsenhet (om det nu finns något som kan kallas så). Hur ska man känna sig när man är 30? Vuxen? Är man fortfarande ung? Bör jag känna panik över att jag inte är riktigt mogen för vissa saker (som jag fått för mig att jag bör vara mogen för vid det här laget)? Tja listan kan göras ännu längre.  

Får nog fortsätta fundera över detta och återkomma i ett senare inlägg…

Segt

I år har jag ansökt om att få semester vecka 27, 28, 29 och 30. Det är bara 6 veckor kvar – och jag har fortfarande inte fått bekräftat om jag får som jag vill!! Det suger som fn tycker jag! Hur svårt kan det vara?! Antingen så går det eller så går det inte! Att de s k lönesamtalen inte ägt rum ännu suger oxå förövrigt..

Helgen har – som vanligt – varit stillsam. I fredags tog älsklingen och jag en sväng till Systemet och sedan invigde vi vår nya elgrill. Vad gott det är med en grillat kött och rött vin!  Mumma.

Under lördagen besökte vi Blomsterlandet och inhandlade vackra blommor till vår balkong. Efter en stunds vånda föll valet på vita margeriter och mörklila petunior. Vi planterade dem när vi kom hem och det ser ut att bli riktigt fint! Nu fattas det bara att få tag i ngn fin växt (i vacker kruka) att ställa på balkonggolvet samt en tjusig vaxduk att lägga på vårt trista balkongbord. Kvällen spenderade vi hos älsklingens pappa där vi mumsade på tacos.

   

margerit

  

Million Bells

Tja vad har hänt annars? Jag har strukit en hel del kläder och ääntligen röjt bort saker ur garderoberna (de har ju ”bara legat där i snart 1 år”).

Ett telefonsamtal…

Häromdagen fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig alldeles varm om hjärtat och luddig i kanterna… Först var det alldeles tyst…sedan hördes ett litet ”Hej!” och jag förstod vem det var. Syrrans lilla W ringde för att bjuda mig och älsklingen på hennes 3 års kalas på lördag! Man blir ju alldeles…knäsvag. Mosters lilla gullunge!! Tänk att hon blivit så pratsam! Jag hoppas verkligen att jag mår så pass bra (är krasslig) att jag kan gå – är så förväntansfull över hur hon ska reagera på vår present!

Sjunker

…kämpar för att hålla mig kvar över ytan men jag vet inte om jag orkar hålla mig uppe länge till. Så fort jag lyckats ta några simtag dras jag nedåt av tyngder som skapats av mig själv eller av trista omständigheter. Önskar att jag hade en livboj. Hur ska man kunna hjälpa andra när man inte är så stark själv? Försöker hitta sätt att hantera allt besvärligt som tycks inträffa igenochigenochigenochigen…men jag vet inte..än så länge går det sådär.

Jag vet att jag har ofantligt mycket att vara tacksam över och att jag har saker att se fram emot men… jag vill ju bara bli kramad, få höra att allt kommer att ordna sig och slippa vara så ängslig och stressad jämt. Vill känna mig behövd – att jag spelar roll.

Trött på mig själv

Fan. Är så trött på att vara velig, grubblande och osäker. Vill så gärna bli tryggare i mig själv (åtminstone lite). Är så avundsjuk på folk som liksom passar in överallt, som ger intryck av att vara självsäkra (utan att för den skull vara otrevliga), som kan en massa bra saker….som är smala, snygga, har pengar, gör en massa spännande saker och är allmänt lyckade.. Fuck. Trött på att jag är gnällig, missunnsam och negativ. Har försökt – så länge – att ändra på mig själv. Kanske är det som vissa säger – att det är ett livslångt projekt? Grubblar så mycket att jag tillslut inte orkar göra något konstruktivt av alla tankar. Det är ju jävligt patetiskt. Eller jag kanske överdriver lite…tidigare i veckan vågade jag ju faktiskt ta ett snack med chefen. D e t var ett stort steg för mig. Ah well.

Hatar att jag är så osäker. Vad fn är jag för miffo som mumlar och nästan stammar när jag ska prata med folk (oftast såna som jag sällan eller aldrig snackar med). Är det en träningssak månne? Jag är ju intresserad av andra! Jag vill ju så gärna lära känna folk. Men jag bygger upp så många hinder för mig själv. Hur river jag dem? Vill så förtvivlat gärna få åtminstone någon form av socialt liv. Det har jag kanske…men inte så ofta som jag vill.

Imorgon är det dags för den årliga vårfesten här på jobbet. Töntiga jag kommer vara nervös och bli tjurig över att alla andra är så snygga och roliga. Fan – ni hör ju hur tröttsam jag är! Det är ju fn så mycket bättre att liksom ”glömma” sig själv, slappna av och inte tänka så mycket.

Vill ha

den här klänningen från TopShop. Jag kan faktiskt se mig själv i den där – trots att jag inte direkt är en ”klänningmänniska”. Förträngförträngförträng.

TopShop1

Har lönen kommit idag? Ja det har den. Har jag råd att shoppa? Nej det har jag inte. Fast jag ska ju faktiskt boka biljetter till Way Out West i sommar så jag kan nog stå ut…     
 

Omtumlad och stolt

Jag gjorde det! Jag ignorerade min nervositet och mina skräckkänslor och sökte upp min chef! *klappar mig själv på axeln* Det känns bra men jag har fortfarande inte stillat mig. Faan varför är jag så´n här? Innan jag gick dit försökte jag tänka igenom allt jag skulle säga men väl där…krympte jag till lilleputt. Jag fick iallafall fram det jag ville ha sagt (om än något kortare). Fan att jag sa ”jag tycker väl att jag gör ett bra jobb”, skulle ju ha sagt ”jag tycker att jag gör ett bra jobb”. Nåja vi får se om detta samtal leder till något bra och en positiv förändring.

Kanske är det en träningssak men jag är inte van vid att tala för min sak, att hävda att jag har något att erbjuda, att jag skulle vara bra på något sätt. Ville verkligen inte ge ett osäkert och mesigt intryck. Försökte tänka ”men han är ju bara en människa!” och ”du kommer gräma dig som fn om du inte säger vad du tycker”. Det sista verkar funka när jag vill sparka mig själv i häcken. Jag var faktiskt på väg att fega ur – som jag gjort så många gånger förr – men tvingade mig själv att söka upp honom. Fråga – hur lär man sig att låta självsäker och ge ett säkert intryck? Behöver verkligen träna på det. Efteråt var jag tvungen att ringa älsklingen och få lite moraliskt stöd.

Igår slog det mig att vi ska på konsert i nästa vecka! Weeping Willows i Folkets Hus här i Borås. Det ska bli himla skoj!

Ooops nu måste jag fortsätta jobba. Har statistik (över antal utförda jobb) att tänka på.

I´m the worrying kind

Ja det är jag faktiskt. Just nu är jag i ett skede där jag funderar över om jag ska bekämpa detta faktum – eller acceptera det och försöka lära mig att leva med det. Svårt. Har ganska så nyligen införskaffat en bok med titeln ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” (av Anna Kåver). Eftersom jag är en sporadisk bokläsare så har jag inte kommit så långt ännu, men den handlar om acceptans och att inte föra krig med sig själv. Vi får se om den ger mig något.

Jag tror att jag mår lite bättre idag..än så länge i allafall. I gårdagens inlägg antydde jag att jag är frustrerad över min jobbsituation. Funderar ständigt på vad jag kan göra för att förbättra saker och ting. Det är sannerligen inte lätt att komma fram till något! Man ska aldrig låta någon sätta sig på en men… att leva efter detta motto är inte så enkelt som man kanske kan tro.

Igår beslöt jag mig för att ta ett snack med min chef..men ville förbereda mig tills på måndag. Detta förändrades idag. Är nog tvungen att prata med honom idag. Det knyter sig i magen och jag mår illa! Jag vill så gärna vara trygg i mig själv och känna självförtroende i saker som jag faktiskt kan men jag gör inte det!

Update 11:38

Kommer förmodligen att prata med chefen på tisdag. Vet inte om det är någon idé men jag hoppas att jag lyckats samla mod och någon sorts självförtroende tills dess.

Bad day

Idag vaknade jag i ett sinnestillstånd som jag inte lyckats ta mig ur ännu och det känns tungt.

Jag tycker att jag mått så mycket bättre ett tag nu – är det på väg att vända?Känner mig sorgsen, bitter, överflödig, fet och i vägen. Hatar de många orättvisor som förekommer på mitt jobb – och jag hatar att det inte går att göra något åt dem. Känner mig frustrerad över allt jag vill förändra med mig själv och som jag inte riktigt orkar ta tag i. Trött på att saker och ting ska kännas så….osäkert. Man tror att allt är frid och fröjd (äntligen) och så händer något…igen. Svårt att vara stark och hålla inne…när man känner sig liten inombords. Söker konstant vägar för att komma till ro med mig själv….men skulle nog behöva en karta och en kompass. Vill mycket men inget konkret känns det som ibland.

Hoppas innerligt att jag har en helt annan inställning till livet imorgon. När jag kommer i sådana här sinnesstämningar är det jobbigt att inte kunna ta paus från sig själv och allt som snurrar omkring inuti.